hmmm........ Jag har nog haft den jobbigaste perioden i mitt liv just nu. Kanske pågått i tre månader. Har nog inte tänkt så mkt på livet utanför jorden så mkt som jag gjort den här tiden, på hur mkt mer jag ska orka, vad som hjälper mot inre smärta och förrvirring... Droger? Alkohol? Weed? Sova? Dö? Låssas som inget?. Jag har grävt ner mig djupt inom mig men har en stark yta med ett leende. Men nu orkar jag inte låssas längre så släpper ut tankarna för första och sista gången. Men helt allvarligt förstår jag inte själv hur jag har orkat? Men nu orkar jag inte längre, en sak till och jag är någ nere på botten, och oavsett hur stark jag är så klarar jag inte en sak till. men känner att det är dax att ta sig till den ljusa sidan igen, innan jag hamnar på botten totalt. Så bara att försöka se det positivt liksom. Allt med flytten och allt hit och dit. När väl allt var klart jag flyttade från Haninge. Nog något av det jobbigaste jag gjort men kanske ändå det bästa valet jag gjort. Men nu är jag tillbaka till underbara Haninge, och ja jag säger underbara, jag känner mig hemma hära. Mitt liv i tyresö var inte ens i 12 timmar. Man säger att ens familj är alltid dom som finns där och ställer upp men frågan är om dom egentligen gör det. För han som jag sett upp till under mina 18 år på jorden, vart finns han? Jag gråter lätt för minsta lilla men har lärt mig att uppskatta allt jag har. Mina vänner, min mamma, mina syskon, styvpappa o nog absolut min gudmor. Jag är glad att jag har så många underbara människor runt om mig. Men vill oavsett så kan ingen ersätta den platsen han hade, för han har fortfarande en plats i mitt liv, han kommer alltid vara den som försökte iaf. Jag sitter och funderar fram och tillbaka om hur saker skulle varit om jag valt andra vägar? Om jag skulle vart den jag va idag då? JAg bara tänker och tänker. Och när man har det jobbigt kommer allt tillbaka som hänt för många år sen och det känns som man får kämpa om och bearbeta allt ännu en gång. Livet kan vara jobbigt, men det känns som att jag lever i ett helvete, hur mkt man ens försöker se framåt så känns allt surt. Men jag har bestämt mig att efter att jag skrivit ut allt jag egentligen känner så ska jag släppa allt och bara se framåt, sen tänker jag göra vad som grävs för att komma upp igen. Så först skirver jag här för jag vet att  bara ni (mina vänner) ser. För det är speciellt er jag vill tacka. För ni fanns där 24/7. Under denna period har jag känt så grovt mkt hat mot alla och bara stört mig på alla till och med er, även om ni inte gjort nått. Det är egentligen ingen ursäkt att för att man mår dåligt så ska man kunna bete sig hur som helst mot sina vänner. Men jag kommer faktiskt allvarligt aldrig glömma den hära tiden då ni stod ut. För jag fick bo hos Lilli nåra dagar, jag fick bo hos macintosh i nåra veckor, Hannah kom så fort det var nått och era föräldrar som satt och prata med mig och fick mig att känna miv välkommen, jennie o julia dom finns där med sina flippade saker som faktiskt gör att man släpper loss och känner extra lycka. Matilda som alltid satt och lyssna, även om hon inte förstod så satt hon där. ja man säger att man alltis ställer upp, ja man kan säga det men när ens vänner verkligen finns där det är då det verkligen betyder nått att man en gång sagt jag ställer upp. Ni alla har fått mig att se positiva saker här i livet under denna period. Ni ska ha tusentals tack. För jag är evig tacksam.