det sista man vill se är sin familj och vänner må dåligt. det är inte så jävla dåligt som man tror det är ibland, jag har en tendens att alltid förvärra situationen än vad den egentligen är och jag går och grubblar över det väldigt länge till sist fattar jag att jag bara har förvärrat hela situationen, det är inte så stort som jag har sagt till mej själv hela tiden. en tid för några år sen trodde jag att jag helt seriöst hade psykiska problem jag sket i allting, sket i andras känslor, sket i om en person satt o grät för mej för att jag hade betett mej som en skit. jag var där fysiskt men inte psykiskt, jag var helt död jag kunde inte ens tänka. jag fick reda på en stor sak för ett tag sen men inte fan deppade ja ihop för det, jag fick ångest inget mer. jag har lärt mej att man inte kan sitta och deppa hela tiden, det är det värsta man kan göra. man är ungdom, man har hela livet framför sig när man är 70-80 kan man börja tänka på att livet är snart slut. men fan det här är den bästa tiden i sitt liv, man blir aldrig ungdom igen ska man sitta och deppa bort skiten då istället för att ta tag i det man deppar över så att allt blir bra istället? jag berättar inte mina 'problem' för någon jag har alltid gått igenom det själv och jag kan stolt säga att jag är jävligt stark idag. jag vill inte bli inblandad i andras heller men däremot vill jag hjälpa. tycker att man ska ta tag i sitt eget istället och inte låta ångesten vinna över än, vänd på det hela och tänk att det blir alltid bra till slut, för det blir det ALLTID.
gårdagen spenderades med en gråtandes person, personligt så skriver inte ut det här. men verkar som om alla håller på deppa ihop nu.

& rosen om du läser det här. du kanske har det jobbigt nu och tycker att allt är kasst. men ALLTING är inte det och du måste lära dig nångång att du är fin som du är!

nu ska jag gå o käka chips hejdå.